Hur vanligt är kvävning vid als
Den här undersökningen är inte obligatorisk för för att kunna ställa diagnosen ALS, men den ger mycket information och kan ibland visa för att symtomen beror på en helt annan sjukdom. I regel börjar vägen mot diagnos tillsammans med att patienten besöker sin hälsocentral på bas av svaghet i en arm eller en ben, alternativt sväljsvårigheter. Eftersom ALS är ett mycket allvarlig diagnos vill man inte ställa den förrän man helt har kunnat utesluta andra möjliga diagnoser.
Att vara ledsen alternativt känna sig överväldigad är helt naturligt då man drabbas av en dödlig sjukdom, dock vid ALS kan de delar av hjärnan som reglerar känslolivet skadas, och det förmå göra att patienten får svårt att granska känsloyttringar, och brister i skratt eller gråt även i situationer som han eller denna själv inte finner särskilt roliga eller sorgliga. Om distriktsläkaren utifrån patientens sjukdomshistoria, ålder samt andra omständigheter fattar misstanke om ALS därför kan patienten remitteras till närmsta neurologiska vårdcentral eller sjukhusavdelning för utredning.
Vid en sådan undersökning förmå man se hur väl motorneuronen fungerar inom olika delar av kroppen. De flesta patienter upplever också en ofrivillig viktnedgång och muskelförlust. I dessa fall får patienten stora bekymmer med att ta hand om sig egen eftersom det blir svårt att ta mot sig information och styra sina handlingar, även om man fortfarande har viss rörelseförmåga kvar. ALS är i dagsläget en obotlig sjukdom med dödlig utgång, och sjukvårdsinsatserna syftar främst till att förlänga livet och göra tiden som är kvar så bra som möjligt för patienten.
ALS kan också påverka dem delar av hjärnan som reglerar språk, planeringsförmåga och känslor. Det är den samlade bedömningen av symtom, sjukdomshistoria och undersökningsfynd som avgör om man kan ställa diagnosen ALS. Tyvärr finns det ännu ingen botande behandling från ALS. En del patienter upplever små försämringar inom dessa områden: det kan yttra sig genom svårigheter att hitta orden, planera samt genomföra aktiviteter och att reglera känslostämningar.
enstaka sådan undersökning innebär att patienten får utföra en rad olika rörelser som sätter hjärnans funktioner på prov. Detta kan ske olika fort hos olika patienter, men det rör sig om ett förlopp på veckor alternativt månader, och försämringen upplevs som relativt konstant och bestående.
”En myt att ALS-sjuka kvävs till döds”
Svårigheter att gå och för att använda händerna kan bero på helt andra neurologiska sjukdomar än ALS, och ett nervstatus ger läkaren en god uppfattning om vilka delar av hjärnan som kan tänkas existera påverkade hos patienten. Amyotrofisk lateralskleros, ALS, existerar en dödlig och obotlig sjukdom som angriper de motoriska nervcellerna i hjärnan och ryggmärgen. Ofta görs en neurografiundersökning, där man tillsammans med små stötar undersöker nervernas ledningsförmåga.
Därför kan utredningen vid misstänkt ALS se lite olika ut i olika delar av landet. När sjukdomen börjar i enstaka arm eller ett ben kallas det spinal ALS; när den börjar i ansikts- samt svalgmuskulaturen kallas det bulbär ALS. Med tiden sprider sig sjukdomen till alla muskler inom armar, ben och huvud, och när den har nått det stadiet ser den ganska likartad ut oavsett hur den började. inom samband med detta tar man även blodprover för att utesluta vissa bristtillstånd och ovanliga infektioner.
Det kan också börja med svårigheter att svälja eller artikulera. Det kan artikel svårt att ställa diagnosen ALS i en tidigt skede. ALS utreds både vid universitetssjukhus i storstäderna och vid mindre länssjukhus tillsammans egna neurologer. Sjukdomen gör att motorneuronen bryts ner.
”En myt att ALS-sjuka kvävs mot döds”
Dessa undersökningar kan visa om patientens svaghet beror på en förlust av motorneuron och även ge en indikation om hur omfattande förlusten är. Amyotrofisk lateralskleros förkortat ALS är en neurologisk sjukdom som angriper ett typ av nervceller som kallas motorneuron. således småningom sprider sig svagheten i kroppen, ifrån handen till hela armen, från armen mot foten eller tvärtom. Diagnosen ställs när den undersökande neurologen anser att alla rimliga alternativa förklaringar till svagheten har kunnat uteslutas, samt har funnit tecken på att både övre och nedre motorneuron d.
En mindre samling ALS-patienter utvecklar frontallobsdemens, en sjukdom som ger besvär liknande de som beskrivs ovan, dock mycket mer uttalade. Svaghet och muskelförtvining inom en enskild arm eller ett ben förmå bero på många andra saker, exempelvis en diskbråck, en muskelsjukdom eller en åldersbetingad förträngning i ryggraden. Under utredningen gör man inom regel en magnetkameraavbildning av hjärnan och ej sällan även av ryggen.
ALS är enstaka klinisk diagnos, vilket innebär att inget enskilt prov eller undersökning räcker för att bekräfta eller utesluta den. Sjukdomen börjar ofta smygande, med fumlighet eller svaghet i en grabb eller ett ben. Därefter görs en elektromyografi, där man med en tunn nål mäter muskelaktiviteten som alstras i vila och nära aktivitet. Av okänd anledning tappar patienterna bara i ytterst sällsynta fall kontrollen över ögonmusklerna, därför kan även svårt sjuka patienter kommunicera med blinkningar och ögonrörelser.
Dessa nervceller finns både i hjärnbarken och i ryggmärgen, samt deras huvudsakliga funktion är att styra våra muskler och kontrollera våra rörelser. Om provet är helt normalt så är det osannolikt att patienten har ALS. Om halterna existerar måttligt förhöjda tyder det på en neurologisk sjukdom, men man kan inte säkert yttra att det är ALS. Vid mycket höga halter av neurofilament kan man vara ganska säker på att det rör sig angående just ALS.
De flesta utredningar, särskilt ifall patienten bara har besvär med en ledd eller ett ben, inbegriper också en neurofysiologisk undersökning. Man gör även en lumbalpunktion, vilket innebär att man tappar ut en små mängd ryggmärgsvätska genom ett stick i ländryggen.